I sina böcker Bienes Historie (2015) och Blå (2017) presenterar Maja Lunde oss för en serie paralella men historiskt skilda skeenden. I Bienes Historie möter vi en amerikansk 1800-tals uppfinnare, en 2000-tals biodlare i USA och en kvinna som jobbar som polinerare i 2100-talets Kina, I Blå möter vi en norsk miljöaktivist, hennes uppväxt och en fransk man och hans dotter på mitten av 2000-talet. I båda fallen får vi uppleva flera förlopp som alla är ihopbundna med de nuvarande och kommande klimatförändringarna. Vi får se hur vårt tillstånd blir möjligt, hur människor erfar förändringarna i läsarens samtid, och sedan får vi se hur det urartar sig. Detta är ett intressant drag som gör läsningen givande och som får mig att reflektera över hur dessa processer sker nu, men började långt tidigare, samt hur snart in i framtiden vi kommer behöva hantera de katastrofala effekterna. Biena dör och med mindre vi omställer vår jordbruksproduktion radikalt är vi snart i en situation där pollinering måste ske för hand, i en enormt arbetsintensiv process. Lika så kommer vatten och torka snart bli ett problem, vi ser hur vattnet omvandlas till en resurs, under 70-talets industriella glansdagar, hur vatten blir en vara och sedan hur det blir en brist. Vi påminns om att 2010-talets flyktningkriser snart kommer vara inomeuropeisk snarare än en orienterad kring fort europas gränser.

Båda böckerna präglas av en vardaglighet, det är inte spektakulärt, men en blick från härskare, ingenjörer eller hjältar utan vanliga människor som konfronteras med vanliga problem. Det är just detta vardagliga nästintill tråkiga perspektivet, med lite handling och dramatik som gör böckerna så gripande. För det är detta klimatförändringarna handlar om, det handlar om saker som sker i vår vardag, skedde i tidigare människors vardagar och kommer beröra framtidens vardagar. Det finns inget epos, inga hjältar utan för att från minnet parafrasera Väinö Linnas Upp trälar! det är bara människor som oss det handlar om, det finns ingen extern hjälp, igen magisk historisk kraft utan endast människor och deras förmåga att gå tillsammans som kan vända denna utveckling.

Mer genrellt är inte böckerna spektakulära, men det vore i någon mån fel att önska. Böckernas rent litterära medelmåttighet passar bokens innehåll och kärna. Det är inte litteratur som kommer förhindra eller låta oss anpassa oss till klimatförändringarna, och det vore för mycket begärt. Men litteraturen kan som i detta fall, lägga vikt vid de vardagliga och mundäna skeenden som ligger till grunden för den samhällsutveckling vi ser och hur skörden (inte) kommer se ut.

(Tillägg 2022-02-11: Prezewalskis hest (2020) fortsätter på samma sätt och har samma styrkor och svagheter.)